När fertilitetsvård blir rubriker: Eliva Clinics perspektiv på tillit, evidens och patientens integritet

Det finns få områden i vården som bär lika mycket hopp – och lika mycket sårbarhet – som fertilitetsvård. För den som försöker få barn är tiden aldrig neutral. Den mäts inte bara i månader, utan i hormonbehandlingar, väntan, oro, missfall och återhämtning. Den mäts i relationer som pressas, i samtal som blir svåra att orka med, och i ett vardagsliv där “nästa försök” kan kännas som både livlina och börda.

Det är därför vi vill börja med det mest grundläggande: när patienter vittnar om svåra upplevelser ska det alltid tas på största allvar. Det är utgångspunkten i all seriös vård – offentlig eller privat. Samtidigt finns en annan sanning som Sverige också måste kunna bära: fertilitetsvård är medicinskt komplext, och den offentliga debatten blir lätt förenklad när den drivs av klipp, rubriker och en logik där det mest dramatiska får mest plats.

Under de senaste veckorna har Eliva Clinic hamnat i centrum för en av de mest uppmärksammade vårdgranskningarna på länge: TV4 Kalla fakta – “Barnmakarna”. På TV4:s samlingssida finns flera relaterade artiklar publicerade under januari 2026, med påståenden om bland annat add‑ons, journalföring, sekretess, Lex Maria och spårbarhet kring embryon. 

I början av februari publicerades dessutom en debattartikel i Aftonbladet, undertecknad av 34 personer som beskriver sig som patienter, som menar att den svenska IVF‑debatten riskerar bli ensidig och att fokus på enskilda kliniker kan dölja systemfrågor. Artikeln nämner Eliva Clinic i sammanhanget och lyfter bland annat PGT‑A‑frågan och hur svenska regelverk skiljer sig från internationell praxis. 

Sabi.se har bett oss att berätta vår sida. Den här texten är vårt försök att göra just det – sakligt, respektfullt och med patientintegriteten först.

Varför vi inte kan “bemöta allt i detalj” offentligt

Det kan vara frustrerande för både patienter och allmänhet att en klinik inte svarar punkt‑för‑punkt på alla individuella berättelser som förekommer i medier. Men i vården gäller en annan logik än i sociala medier. Tystnadsplikt och sekretess är en förutsättning för att patienter ska våga söka vård och berätta om sin hälsa. 1177 uttrycker det tydligt: alla som arbetar inom hälso‑ och sjukvården har tystnadsplikt, för att du som patient ska kunna känna förtroende. 

Därtill reglerar patientdatalagen (PDL) hur vårdgivare får behandla personuppgifter, och lagen innehåller även bestämmelser om skyldighet att föra patientjournal. IMY:s vägledning sammanfattar att PDL styr ändamål, åtkomst och journalföring inom hälso‑ och sjukvården. 

Det innebär i praktiken att vi inte kan – och inte ska – diskutera enskilda patientargument offentligt, även om påståenden cirkulerar. Den principen skyddar patienter, inte kliniker.

Vår kritik handlar om process och kontext – inte om att slippa granskning

Vi har publicerat ett underlag på vår webbplats (“Fakta”) där vi beskriver vår syn på mediegranskningens kontext: integritet, mediaetik och patientperspektiv. Där betonar vi att de dolda inspelningarna enligt oss inte visar personuppgifter eller identifierbara patientdata, och vi ifrågasätter arbetsmetoder som använder dold inspelning i vårdmiljö. 

Vi har också publicerat ett blogginlägg där vi förklarar varför vi krävde en direktsänd intervju om vi skulle medverka: för att medicinska resonemang ofta tappar innebörd när de klipps ner och presenteras utan sammanhang. 

TV4 har i sin tur publicerat en artikel där de bemöter vår kritik och bland annat beskriver sin syn på intervjuförfrågningar och moderering av kommentarer. 

Poängen här är inte att vinna en mediedebatt. Poängen är att medicin behöver kontext. Fertilitetsmedicin är inte en förenklad arena där varje metod kan beskrivas som “bra” eller “dålig” utan att man samtidigt pratar om patienturval, riskprofil, tidigare misslyckanden, och vad som är standardvård i Sverige jämfört med andra länder.

Lex Maria och patientsäkerhet: varför det måste hanteras genom rätt kanaler

En stor del av TV4:s rapportering rör påståenden om vårdskador och Lex Maria‑anmälningar. Exempelvis beskriver TV4 en patient (“Astrid”) som ska ha IVA‑vårdats och att kliniken inte Lex Maria‑anmält patientrelaterade vårdskador 2020–2025. 

Det är oavsett klinik en fråga som hör hemma i strukturer: utredning, avvikelsehantering och rapporteringsplikt. IVO beskriver att vårdgivaren ska utreda och anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada, och att det endast är vårdgivare (inte patienter) som kan anmäla enligt Lex Maria.  Socialstyrelsens patientsäkerhetsinformation pekar även på IVO:s föreskrifter om Lex Maria (HSLF‑FS 2017:41) som reglerar hur sådana händelser ska anmälas. 

Vi vill vara tydliga med två saker samtidigt:

1. Allvarliga patientsäkerhetsfrågor ska prövas av rätt instanser och hanteras med full seriositet.
2. Offentlig debatt får inte driva kliniker – eller patienter – in i att bryta sekretessen för att “bevisa” något.

Spårbarhet och embryon: varför det är en av de mest känslomässiga frågorna

TV4 har publicerat en uppföljande artikel där fyra kvinnor uppges vittna om att embryon “försvunnit” och där TV4 skriver att om ett befruktat ägg tappas bort räknas det som en avvikelse som ska rapporteras till IVO. 

För patienter är detta existentiellt. Det handlar inte bara om “biologi”, utan om drömmen om barn. Därför behöver diskussionen vara extremt ansvarsfull: vad är ett faktum, vad är en avvikelse, vad är ett kommunikationsfel eller en dokumentationsfråga, och vad är ett påstående?

Det finns också en regulatorisk bakgrund: EU:s vävnads‑ och celldirektiv ställer kvalitets‑ och säkerhetskrav vid hantering av mänskliga vävnader och celler.  Sverige har implementerat detta med lag (2008:286) om kvalitets‑ och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. 

Det vi vill säga här är inte att “avfärda” någons upplevelse. Det vi vill säga är att spårbarhet är en kärnfråga i hela IVF‑systemet, och att den ska bedömas professionellt genom tillsyn och kvalitetsarbete – inte genom att patienter och kliniker pressas in i sociala mediers konfliktlogik.

Sekretess och patientdata: en röd linje för svensk vård

TV4 har publicerat en artikel där de påstår att en läkare visat andra patienters mätvärden för en reporter som utgav sig för att vara patient, och citerar en expert som säger att det är “brottsligt”. 

Eliva har i sitt “Fakta”-underlag å sin sida betonat att inga personuppgifter eller identifierbara patientdata visades i de sekvenser där en datorskärm används för att illustrera medicinska förklaringar. 

Oavsett var sanningen landar i den konkreta händelsen är principen tydlig: patientuppgifter ska skyddas. IMY:s vägledning om patientdatalagen beskriver att lagen reglerar hur vårdgivare får behandla personuppgifter och att den bland annat rör journalföring.  1177 betonar att tystnadsplikten finns för patientens förtroende och trygghet. 

Det är därför vi i vår kommunikation kommer att fortsätta prioritera integritet, även när det innebär att vi inte kan svara på allt offentligt.

PGT‑A och “add‑ons”: mellan innovation och evidens

Fertilitetsmedicin utvecklas snabbt internationellt, men evidensläget skiljer sig mellan metoder och patientgrupper. PGT‑A är en av de mest omdebatterade metoderna.

TV4 rapporterar att en organisation vill tillåta det “förbjudna” kromosomtestet PGT‑A i Sverige efter Kalla faktas avslöjande, och det är också en central del av Aftonbladets debattartikel. 

Samtidigt behöver det sägas: svensk lagstiftning kring preimplantatorisk genetisk diagnostik är restriktiv. I Lag (2006:351) om genetisk integritet m.m. anges att preimplantatorisk genetisk diagnostik får användas endast om mannen eller kvinnan bär på anlag för en allvarlig monogen eller kromosomal ärftlig sjukdom med hög risk för att få ett barn med genetisk sjukdom eller skada, och att behandlingen inte får användas för val av egenskap.  Det är alltså en annan rättslig ram än “rutinmässig screening” för alla.

På evidenssidan finns också nyanser. SBU:s HTA‑bedömning (publicerad 24 juni 2025) behandlar effektivitet, komplikationer samt hälsoekonomi och etik för PGT‑A under IVF.  ASRM:s kommittéopinion från 2024 anger att värdet av PGT‑A som rutinmässigt screeningtest för alla IVF‑patienter inte har visats (“has not been demonstrated”), och beskriver bland annat blandade resultat i studier.  Cochrane har också sammanfattat forskningsläget kring PGT‑A/aneuploiditestning och frågan om det förbättrar chans till graviditet följt av levande fött barn. 

När det gäller “add‑ons” mer generellt varnar även etablerade regulatorer för att evidens ofta saknas. HFEA (UK:s fertilitetsmyndighet) har en samlingssida om “treatment add‑ons with limited evidence” och betonar att för vissa add‑ons finns inte tillräcklig evidens för att visa att de förbättrar utfall. 

Det här är den medicinska verkligheten vi vill bidra med i debatten: fertilitetsvård måste vara både lyhörd och evidensdriven. Det är möjligt att samtidigt:

• respektera patienters svåra erfarenheter,
• låta tillsyn göra sitt arbete,
• och föra en saklig diskussion om vad som är evidens, vad som är “lovande men osäkert”, och vad som är olämpligt.

När rubriker blir “digitala domar”: om review bombing

Efter stora mediehändelser ser vi i dag ofta sekundära digitala effekter: koordinerade kampanjer, masskommentarer och i vissa fall massrecensioner.

I vårt fall har vi enligt vår egen observation (och de skärmdumpar vi samlar internt) sett mönster som liknar review bombing på Google: en våg av 1‑stjärniga betyg, många utan text, och flera från konton som verkar vara förstagångsrecensenter. Exakta datum och volym kan vi av integritets‑ och verifieringsskäl inte redovisa här, men vi dokumenterar detta systematiskt och samarbetar via plattformarnas officiella processer.

Google har tydliga regler: bidrag ska spegla en genuin upplevelse och “fake engagement” (icke‑genuina, manipulerade eller incitamentsdrivna bidrag) är förbjudet.  Google beskriver också hur företag kan rapportera olämpliga recensioner och följa status i Reviews Management Tool. 

Som EU‑baserad aktör har vi också processuella möjligheter vid modereringsdispyter. Google beskriver DSA‑redress‑alternativ när man anser att plattformsbeslut är felaktiga eller när en rapport inte leder till åtgärd.  EU beskriver dessutom out‑of‑court dispute settlement bodies som en extra möjlighet. 

Medieetik och svarsrätt: rätt forum för rätt fråga

Vi tror på granskning. Men vi tror också på att granskning ska vara saklig, proportionerlig och att den som kritiseras ska få rimlig möjlighet att bemöta utan att patientintegritet offras.

Sverige har tydliga mekanismer för detta:

• Granskningsnämnden (inom Mediemyndigheten) tar emot anmälningar om saklighet/opartiskhet mm. E‑tjänsten anger att anmälan ska ha inkommit senast tre månader efter publicering. 
• Medieombudsmannen (MO) hanterar publicitetsskador i det medieetiska systemet och anger att publiceringen måste ha skett inom tre månader för att prövas. 
• MO beskriver också skillnaden: synpunkter om saklighet/opartiskhet för t.ex. TV4 bör gå till Granskningsnämnden, medan den som personligen blivit utpekad med skadliga uppgifter bör vända sig till MO. 

Vi kommer fortsätta använda rätt forum för rätt fråga: tillsyn för vårdfrågor, medieetiksystemet för publicistiska frågor, och plattformsprocesser för digital manipulation.

Avslutning: vad vi vill framåt

Vi vill att fertilitetsvård i Sverige ska vara trygg, evidensbaserad och empatisk. Vi vill att patienter ska kunna få en individanpassad plan utan att bli en del av en mediekonflikt. Vi vill att journalföring, kvalitetssystem och sekretess ska vara oklanderligt – för det är grunden för förtroende.

Och vi vill säga detta direkt till patienter och blivande patienter: ni förtjänar att bli hörda, respekterade och skyddade. Inte bara i vården, utan också i hur vården diskuteras.

Tabeller som stöd för kommunikation och eskalering

Påstående–källa–rekommenderad offentlig formulering

Eskaleringsplan med ansvar, deadlines och leverabler

Flöde för eskalering